Bildspel

...

söndag 3 september 2017

Bockstensturen

Näst sista tävlingen i årets Långloppscup. Start och mål i Varberg och relativt mycket lättkörda vägar, men distansen på 100km och nästan 1200 höjdmeter gör banan tuff, riktigt tuff.

Uppladdningen inför årets lopp var inte den bästa. Förkyld under hela veckan och hann bara med ett kort träningspass på fredagen, som mest gick ut på att testa cykeln och kolla så att kroppen mådde ok. Det gjorde den, men så sent som på torsdagskvällen var jag ytters tveksam till start. Dagen innan var jag definitivt inställd på DNS. Då skulle jag springa sista sträckan på DHL-stafetten, ett jättestort arrangemang i Köpenhamn, där mer än 130 000 löpare deltar under hela veckan. På onsdagen hade mitt jobb tre lag till start och jag skulle springa de sista 5km för ett av lagen. Ignorerade den halvtaskiga andningen, huvudvärken och nästäppan och taggad till tusen tog jag över stafettpinnen och rusade iväg. 500 meter senare stod jag vid kanten av banan och kunde knappt röra benen. Typ kramp ända från knäskålarna till höftkulorna. Ganska läskig känsla faktiskt. Tog mig joggandes och gåendes till vårt tält vid 3km-markeringen där jag kastade in handduken. En kollega fick snabbt slänga av sig överdragskläderna och springa de sista 2km. Jag trodde jag var tillräckligt frisk för att springa 5km, men tydligen var jag inte det. Hade värk i benen ända fram till fredagen och lite känningar i ljumskarna även på lördagsmorgonen.

Åter till Bockstensturen...På lördagsmorgonen körde jag och UIrika från Laholm där vi hade lämnat av barnen hos mormor och morfar. Efter att ha varit ute på banan för att ställa ut en pinne med flaska innehållandes sportdryck vid 35km och en vid 65km stod jag redo i startfållan strax innan kl 11. Förhållandena var perfekta, sol och 17-18 grader. Frågan var bara hur kroppen skulle reagera i tävlingsfart.

Starten gick och det dröjde en lång stund innan jag fick svar på hur kroppen skulle svara på tävlingstempot, för inledningsvis gick det ganska lugnt. Försökte hålla mig lugn utan att tappa position i den stora klungan som tog sig igenom Varberg och ut mot banvallen som leder bort mot skogen. Tittade ner på min Garmin för att hålla koll på pulsen...fan...ingen puls...i displayen alltså. Tror jag måste byta batteri i mitt pulsband. Nåväl, kanske lika bra att jag inte ser vilken puls jag har idag.

Ut på banvallen låg jag ganska ok till i klungan, runt 35:e cyklist, men hade gärna varit 10 placeringar längre fram innan de första backarna. Hade koll på mina konkurrenter och lyckades gå med ganska bra i första backen som kommer efter 16km. I andra backen bara ett par kilometer senare gick det också ok. Tappade lite, men kunde haka på i den efterföljande utförskörningen. I tredje backen efter 21km gick det inte längre att hålla hög fart. Jag tappade kontakten med det som kom att bli andraklungan och såg de riktigt starka gubbarna i H40 segla iväg. Uppe på toppen hade avståndet blivit upp emot en halvminut och de dröjde innan det gick nedför igen, så jag hade ingen chans att gå i kapp. Förstod där att det inte skulle bli någon topplacering i år, då jag visste att både Robert Eliasson, Mattias Lundqvist och minst två till i H40 låg framför mig. Jag var ändå ganska nöjd med läget. Kroppen hade svarat ok på pulshöjningarna i backarna. Inga diamantben och andningen var en smula ansträngd, men jag kände mig ok och visste att jag åtminstone var tillräckligt frisk och återhämtad från förkylningen för att köra ett race på nästan fyra timmar.

Foto: Catarina Lindgren
Ytterligare en backe skulle avverkas innan 25km-markeringen och nu började det bli slitsamt. Jag kunde ändå ganska enkelt gå med i en ganska stor grupp med många starka cyklister och kunde börja andas ut. Den första fjärdedelen med de inledande backarna var över och nu väntar lite mer avslappnad cykling. Avslappnad i den mening att det inte är lika mycket hets kring placeringar och att man inte längre försöker hänga med de som håller ett allt för högt tempo och att man slipper oroa sig för att hamna på efterkälken. Men lättare blir det inte. Nejdå, nu väntar mycket tungkörd stig och ett par rejäla stigningar innan vi når halva distansen. Gruppen jag låg i blev mindre och mindre. Några lyckades smita iväg, bland annat Henrik Mård som också kör H40, och jagade framförvarande, men de flesta blev avhängda så vi var 9 kvar när vi hade avverkat första halvan. Det var jag, Stefan Hellman, Alex Lapajne, Lars Hansen och en till som tävlar i H40 plus någon från Elit och andra veteranklasser. Vi hade passerat en H40, så nu tävlade jag som bäst om en 5:e-plats om inte de framför kör bort sig.

Foto: HN.se
Där någonstans, i början av den tredje fjärdedelen kommer en Tre Berg-cyklist, som tidigare punkterat, ikapp oss och höjer farten. Jag lyckas gå med, men får slita ordentligt i motluten. Som tur var gick tempot ner inne på stigarna och jag fick lite andrum. Nu har några fått släppa och det är bara jag, Stefan och Lars kvar av H40-cyklisterna. Klantar till mig och tappar min halvfulla flaska och blir utan dricka under den milen det är kvar tills där min langningspinne står. Hade verkligen behövt dricka mycket, för nu började krampen smyga sig på lite överallt i benen. Lyckades trampa bort krampkänningarna några gånger, men efter 70km och i slutet av dagens sista långa backe högg det till ordentligt och jag fick slå av på farten. Tappade då kontakten med gruppen. Efter att ha lyckats trampa bort krampen igen så försökte jag jaga ikapp dem igen. Såg klungan nästan hela tiden och räknade till att det var 20-25 sekunder fram. Kämpade på och efter ett tag hade hade avståndet minskat till 6 sekunder. Nu var jag nästan ikapp, men så kom vi ut på ett tungkört parti utmed en åker och jag tappade farten ordentligt. Gruppen försvann för gott, men jag lyckades komma ikapp Tobias Evertsson och Erik Åkesson som också hade fått släppa gruppen och vi gjorde sällskap de sista två milen in mot mål. Det blev två jobbiga mil även om tempot var relativt lågt. Benen höll på att krampa vid minsta ansträngning och när det bara var några kilometer kvar kändes det som om jag trampade i fyrkanter. Funderade inte ens på att försöka vinna spurten i vår tremannagrupp utan rullade in som trea i gruppen och som 7:a i ett starkt H40-startfält.

Foto: hn.se
Det blev en 34:e-plats totalt och jag får väl vara nöjd med det. Uppladdningen var ju långt ifrån optimal, så det ska nog finnas mer att hämta i den här kroppen. Sitter nu dagen efter loppet med riktigt slitna ben och ser fram emot Västgötaloppet. Sista loppet för i år, så det är fullt fokus på det. Ska se till så att jag är så bra form som möjligt för att kunna avsluta säsongen på topp. Får väl se vad det räcker till i form av placeringar...beror väl lite på hur starkt startfältet är, men jag hoppas ta med mig tillräckligt många poäng hem för att komma in på topp 5 i H40-cupen.

1 kommentar: