Långa Lugnet 2017

Fy fan! Det här var det jobbigaste jag gjort på en cykel. Jag gillar värme, så jag ska inte klaga på att kvicksilvret kröp upp en bit över 25-sträcket och att solen lyste från en klarblå himmel. Värmen hade en bidragande faktor till att det blev extra jobbigt, men framför allt var det banan. Jag körde Långa Lugnet förra året och då var det riktigt blött, så blött att de hade tvingats dra om banan på vissa ställen, så jag minns banan som riktigt jobbig, men hade väl hoppats på att banan i snustorrt skick skulle kännas lättare. Men så var det inte. Den var ännu jobbigare. Sista loopen var ju asjobbig och backarna avlöste varandra som ett smatterband på nyårsafton. Backarna på sista loopen var inte jättelånga, men frekventa och ganska branta. Ingen chans till vila någon stans. Och då var man ju redan trött och sliten från de två första looparna. Årets Långa Lugnet handlade om kamp och överlevnad. En snittpuls på 171 slag under 2h och 40 minuter vittnar om hur jobbigt det var. Under 65% av loppet låg jag på en puls på över 170 slag. Det här med MTB och långlopp är ju riktigt krävande. Man kan ju jämföra med landsvägstävlingen Rytgerlöbet som jag körde i Danmark för några veckor sedab. 2h och 50 min på en ganska jobbig bana och i utbrytning stora delar loppet. Det var förvisso inte lika varmt då, men där låg jag över 170 slag i minuten under 1,7% av tiden.

Nog om statistik...vi tar det från början…Övernattning med Ulrika (barnen i Laholm hos mormor och morfar) i Borlänge. Hotellfrukost och sedan avfärd till Falun. Kom till Lugnets skidstadion i ganska god tid, så efter nummerlappsfix och överlämning av vattenflaskor till Borre som langade åt mig, hann jag bort till startfållorna strax efter att de öppnade kl 09:30 och kunde lägga min cykel nästan längst fram i fålla 2. Nu återstod det en timme till start och det var dags att värma upp. Jag hade tagit med mig min hardtail som fick fungera som uppvärmningscykel. Körde nästan hela startbacken ett par gånger och stannade på toppen för att se Ulrika och de andra tjejerna kämpa sig upp för startbacken i deras separata damstart en halvtimme innan det var herrarnas tur. Vilken backe! Förstår varför den kallas för mördarbacken.

I år hade man alltså dragit om starten så att man cyklar en brantare väg upp på berget. Trodde inte att det skulle spela så stor roll för mig, men jag underskattade startbacken. Starten gick och den sedvanliga startbackshetsen infann sig. Startfålla 1 var knökfull av riktigt duktiga cyklister och typ hela Sverigeeliten var samlad. Jag lyckades plocka några placeringar i början, men när vi väl kom in i branten handlade det mest om att ta sig upp utan att spränga sig själv. Inom tre minuter hade pulsen stigit till 178 slag eller 97% av max. Benen kändes i alla fall bra, men när toppen nåddes hade jag begränsat med kräm kvar i låren. Jag hade hoppats på att kunna avancera framåt i fältet mer än vad jag hade lyckats med så nu gällde det att bita ihop för att hänga med och ansluta till grupper framför. Nu var vi ute på grusvägarna, men ingen chans till återhämtning. Vi kom in i nästa lilla knyck uppför och då var det dags för ännu en pulstopp, högre än den förra. Mindre än 10 minuter in i loppet och jag kände mig helt kokt. Jag fick släppa gruppen och huvudet började fyllas av negativa tankar. Skulle det gå åt helvete idag? Skulle jag inte orka att gå med nästa grupp heller? Är jag en sämre cyklist än förra året?

Starbacken - Tänderna syns, men inte på grund av ett leende

När gruppen bakom kom ikapp ruskade jag av mig de negativa tankarna och gav mig fan på att inte släppa fler grupper. Nu slog jag på survival mode och såg till att inte ödsla någon onödig energi. Om jag ska överleva det här loppet så gäller det att försöka få ner pulsen så mycket som möjligt. Lät andra ta förningar och försökte spara lite krafter till stigarna och kommande backar. Lyckades få ner pulsen tillfälligt, men jakten på gruppen framför gjorde att pulsen rusade iväg igen. Efter 20 minuter hade jag fortfarande inte återhämtat mig från chockstarten, men nu sjönk intensiteten något och farten stabiliserades. Jag började känna mig som en människa igen och placerade mig långt fram i gruppen inför de första längre single track partierna.

Efter 30 minuter kom vi in på lite tekniska stigar. Jag tog täten och höjde farten. Gruppen splittrades och så småningom kom jag ikapp några cyklister framför. Även om de flesta i min grupp anslöt igen på de lättåkta partierna fylldes jag äntligen av självförtroende. Jag kände mig ganska stark igen och visste att jag kunde köra ifrån de andra på stigarna. Men nu väntade två rejäla stigningar innan man kommer in för varvning för första gången. Hur skulle jag klara av detta? Skulle jag behöva släppa iväg konkurrenter igen? Jag kom in i den första av de två backarna bland de första i min grupp. Lyckades hålla min placering i gruppen hela vägen upp. Hörde någon ropa att vi hade 60 cyklister framför. 60! tänkte jag, så många? Oj, det var inte bra. Men, vi närmade oss fler cyklister framför och jag började även få tillbaka lite förtroende för min klättringsförmåga. Gruppen som jag låg i var fortfarande stor och jag såg hela tiden till att ligga bland de första, oftast längst fram. Gruppen splittrades varje gång vi kom in på någon stig, men de flesta lyckades ansluta igen. När vi kom in i backen som leder upp till hopptornet tog jag täten igen. Backen som aldrig tycktes vilja ta slut brantade till när jag trodde vi hade nått toppen, men jag lyckades bibehålla farten hela vägen och kunde konstatera att det inte var så många kvar bakom mig. Nu väntade Gamla Mormor, en rolig downhill-slinga ner till Lugnets skidstadion. Jag såg till att vara först in på slingan för att inte hamna bakom någon bromskloss. Nere på stadion hade jag fått en stor lucka bakåt och efter att fått en ny flaska med sportdryck vid varvningen såg jag bara några fåtal cyklister bakom mig.

Ner för Gamla Mormor inför första varvningen

Nu kändes det riktigt bra i benen och jag fortsatte gasa på. Efter ett tag kom en cyklist ikapp mig och vi två gjorde följe hela andra loopen. Jag i täten och han bakom. Den andra loopen är den som är den mest tekniska av de tre looparna. Vi passerade några cyklister som hade väggat och närmade oss en lite större grupp framför som vi snart var ikapp. Efter nästan två timmars cykling kommer vi ner till varvningen på skidstadion igen. Nu väntar ”bara” sista loopen som börjar med en lång asfalterad backe upp på berget igen. Sedan avlöser backarna varandra, den ena brantare och jobbigare än den andra. Jag minns inte när jag för första gången kände att jag bara ville hoppa av cykeln och lägga mig raklång bland blåbärsrisen. Kanske var det i loopens åttonde branta backe, eller så var det redan i den fjärde eller femte. Hela loopen var en kamp för mig. Det var backar hela tiden. I alla dess former. Inte så långa, men branta. Vissa var på så löst underlag så att man var tvungen att sitta ner och trampa i för att bibehålla greppet, andra var så branta så att man var tvungen att ställa sig upp för att överhuvudtaget hålla farten uppe. Några var inne bland blåbärsrisen, andra var i mer öppen terräng. Vissa backar planade ut, bara för att lura en att man var uppe på toppen och sedan svängde den och fortsatte brant uppför igen, av ren djävulskap.

Alla backar tog ut sin rätt. Jag kroknade och orkade inte längre hålla täten i gruppen utan lät en cyklist från Stockholms CK ligga först. Jag såg att det droppade av en eller två från vår grupp i nästan varje backe. Till slut var vi bara tre kvar. Jag fick gräva djupt för att hänga med de två andra. Visste att jag hade kört om många av de där 60 cyklisterna som hade varit framför mig, så det fanns en chans till en ganska bra placering om jag bara höll ihop det. 5km-skylten passerade. Det kändes som en evighet sedan 10km-skylten passerades och jag hoppade innerligt att de kommande fem inte skulle kännas lika långa. Jag visste inte hur många backar som återstod, men var rädd för var och en av dem. Det kändes som om väggen skulle möta mig halvvägs upp i en backe när som helst. Om jag släpper min trio nu så är det kört tänkte jag. Då kommer de andra bakifrån och passerar mig blixtsnabbt. 

Vi närmade oss ytterligare en cyklist. De två andra lyckades krångla sig förbi, men jag var alldeles för trött för att göra den fartökning som krävdes för att passera. Det blev en lucka till de två andra. Jag övervägde inte ens att försöka jaga ikapp, så trött var jag. Återigen slog jag på survival mode. Nu handlar det om att överleva de sista kilometerna innan det är dags för nerförskörningen mot skidstadion. Jag tittade bakåt många gånger, men såg bara den cyklist vi nyss hade kört om. 4km-skylten passerades. Kämpade mig upp för ytterligare en backe. Är det fler backar? Det kan det väl inte vara? Tittade bakåt igen. Ingen konkurrent i sikte. Det började gå nerför, mer än 3km kvar så det måste ju svänga uppför igen. Fan, jag orkar inte en backe till. 3km-skylten passeras, jag börjar känna igen mig. Vi är på väg nerför, nu är det inga fler backar. Nu är det bara att köra behärskat i alla svängar på downhill-spåret ner till skidstadion. Mycket löst grus i svängarna. Fegade en hel del. Synd, för jag började närma mig ytterligare en cyklist, men när jag väl såg det var det för sent för att köra ikapp. Kommer ner på stadion med en stor lucka både framåt och bakåt. 

Snart i mål. Sista uförslöpan innan skidstadion

Kör i mål helt utpumpad. Inga som helst krafter kvar. Sätter mig ner bredvid cykeln, men reser mig snabbt när jag känner krampen smyga sig på i benen. Första och enda krampkänningen denna dagen, trots värmen. Tror det är första långloppet utan någon som helst krampkänning under själva loppet. Rullade bort till bilen och fick i mig lite återhämtningsdryck och sedan tillbaka till målet. Väntade in Ulrika som snart tog sig i mål, också hon utpumpad och förnedrad av backarna. Visade sig dock att hon knep en 3:e-plats i D40, så det blev till att vänta på prisutdelningen. Medan jag förgäves försökte bli av med illamåendet och locka fram lite aptit för att äta något letade jag upp resultatlistan och såg att jag blev 6:a i H40 och 38:a totalt. En placering som jag får vara nöjd med, med tanke på det starka startfältet.

Resultatlista finns här.

Överlag är jag nöjd med tävlingen. Nöjd med hur jag förberedde mig inför den, hur jag genomförde den och även med resultatet. Det enda som jag inte är nöjd med är min förmåga att köra riktigt fort i början, så att jag inte tappar så mycket placeringar den första kvarten.

Nu ska jag försöka förbättra den detaljen inför Lida Loop. Då är det dags för en ny brant startbacke, fast en mycket kortare sådan.