Bildspel

...

måndag 15 maj 2017

Billingeracet

VARNING!! Långt inlägg. Tyvärr hittade jag inga bilder på mig själv.

Då var det dags för årets första långlopp – Billingeracet i Skövde. Första deltävlingen i årets Mitsubishi Challenge, aka Långloppscupen. 78km på en tuff bana, med en handfull riktigt jobbiga backar, sugande grusvägar och mycket single track stig. Tuff, men också riktigt rolig bana, framför allt andra halvan.

Jag, Ulrika och barnen åkte upp till Laholm på fredagen. Barnen stannade kvar hos mormor medan jag och Ulrika körde upp till Skövde på lördagsmorgonen. Några pinkestopp och timmar senare var vi framme och jag kunde konstatera att jag inte hade någon luft i framdäcket och det verkade som om tätningsvätskan hade torkat. Hmm, hur ska jag lösa detta? Slänga i en slang eller försöka täta hålet med ny vätska? Hatar att köra med slang eftersom jag tenderar att få genomslagspunktering så fort jag kör med slang. Hade dock ingen vätska med mig, men som tur var kunde jag köpa en flaska i Sportson-tältet vid målområdet. Så, efter lite mer funderingar bestämde jag mig för att försöka få i lite vätska i däcket. Skruvade bort ventilnippeln som lyckligtvis inte satt för hårt. Försökte sedan hälla i vätska genom det lilla hålet. Utan tratt eller pip hamnade den mesta vätskan på marken och jag hade noll koll på hur mycket om hade hamnat i däcket. På med ventilnippeln igen och pumpa upp till 1,5 bar (brukar köra med lägre, men ville ha lite extra buffert denna gång ifall det skulle pysa ut lite luft igen) och sedan en kort liten bön till högre makter om att däcket skulle hålla tätt.

Allt fix med däcket tog en hel del tid så jag var ganska sent nere vid startområdet i centrala Skövde. Startfållorna hade redan öppnats, men eftersom de var breda hamnade jag inte så långt bak. Lade cykeln i fjärde eller femte led i fålla 2, men när vi väl stod startklara hade jag lyckats klämma mig fram och stod nästan i rygg på killarna i fålla 1. Starten gick och allt börjar med en knapp kilometers marsterstart genom Skövde. Även om startbilen håller relativt lågt tempo, så får jag som står lite längre bak köra ganska fort för att kunna avancera framåt tid jag vill vara. Sedan svänger vi in på vägen som går upp emot skidstadion på Billingen. Här släpper bilen fältet lös och i backen drivs tempot upp. Mina ouppvärmda ben befinner sig i chocktillstånd, men jag lyckas ändå hålla hyfsat jämna steg med mina främsta konkurrenter. Åtminstone för en stund. Halvvägs upp mot skidstadion, svänger vi av asfaltsvägen och kommer in på en brant skogsväg. 10-15% lutning och krävande underlag i 400 meter blir för mycket för mina stackars ben. Jag tar i allt vad jag kan för att inte tappa fart och placeringar, men får se mig passerad av några cyklister och framför allt ser jag att luckan framåt växer.

Skogsvägen planar äntligen ut och jag börjar få hopp om tillvaron. Efter lite mer än 10 minuters cykling är startbacken avklarad och därmed också den ansträngningsmässigt värsta delen av banan. Men, mina ben är helt slut. På den platta och lättkörda delen vid skidstadion växer luckan framåt ytterligare och jag får sikta in mig på att hänga på de cyklister som kommer bakifrån. Det går sådär. Sedan börjar de första tuffa stigarna. Mycket rötter och tajt mellan cyklisterna. Jag känner mig som en nybörjare. Benen svarar inte och jag har riktigt jobbigt med alla rötter. Det visade sig senare att jag glömt låsa upp lockouten till framgaffeln innan vi svängde in på den här stigen. Det förklarar varför jag körde så sakta bland rötterna, men det förklarar inte varför mina ben kändes helt tomma. Jag blir omkörd till höger och vänster och tappar hur många placeringar som helst. Vi kommer sedan ut på grusvägen på banvallen. Den känns tungkörd och jag anar att luften i framdäcket har pyst ut. I svängarna inne på stigen hade jag också den känslan av att köra på halvtomma däck och jag började tänka att det kanske är lika bra att jag får punktering och går och sätter mig i bilen.

Jag fortsätter dock och vi kör på ganska fort på grusvägen. Jag får verkligen kämpa för att hänga med. Det tjocka lagret av stenkross gör vägen mjuk och även om man ligger på rulle får man ta i för att cykla fort. Vi kommer i kapp någon grupp och jag börjar återigen få hopp om tillvaron. Men, benen är fortsatt chockade av inledningen och varje tramptag känns ansträngande. Så småningom känns det lite bättre, men så fort vi kommer in i ett tuffare parti har jag svårt att hänga med. Jag tappar kontakten med delar av min grupp i backarna innan första depån och lyckas inte täppa till luckan innan den långa Öglundabacken som kommer efter en timmes cykling. Jag kämpar mig upp för backen, som aldrig verkar ta slut. Jag vågar inte höja farten i ett försök att komma ikapp de framför, med risk för att vägga totalt. Istället gnetar jag mig upp för backen och når toppen med yrselkänsla. Gänget framför har splittrats och jag har fortfarande ögonkontakt med några utav dem, men orkar inte höja farten. Som tur är får jag sällskap av cyklister som kommer ikapp mig. Vi höjer farten och kommer snart ikapp några cyklister och bildar en relativt stor grupp på tiotalet cyklister. Jag återfår lite krafter på de lättåkta partierna och inför varvningen inne på skidstadion avancerar jag framåt i gruppen. Stigarna vid stadion är relativt jobbiga med mycket sväng och igångdrag, men nu har jag inte längre några problem att hänga med cyklisterna runt omkring mig.

Efter varvningen väntar en hel del partier utför och jag kan återhämta mig riktigt bra. Nu känns benen på gång och jag går upp i täten och håller fart. Det återstår ca 30km av loppet och från och med nu ligger jag i täten av min grupp i stort sett hela vägen in i mål. Gruppen är ganska stor till en början, men få var dragvilliga, så jag såg till att hålla mig i täten mest hela tiden. In på de härliga stigarna i Rydskogen skruvade jag upp tempot och ganska snart var vi bara tre kvar i min grupp. Jag fortsatte att gasa på med en bra känsla i kroppen och så småningom kom vi ikapp en del cyklister. Billingeracet är nog det långlopp som skördar flest väggningsoffer. Det är ganska vanligt att man kommer ikapp väggade cyklister på sista tredjedelen. Beror väl till viss del av att det är säsongens första långlopp för många, men också på att banan är krävande, även om den är snustorr som den var den här gången.

Med mig i täten avverkar min tremannagrupp stig efter stig. Riktigt roliga stigar, en del flowiga och en del lite mer stökiga. Däremellan, med lagom längd och avstånd, grusvägspartier som ett skönt avbrott och chans till att dricka och fylla på energi. Jag gillar verkligen andra halvan av Billingeracet. Jag börjar dock ana lite krampkänningar i vänster lår, men lyckas trampa bort dem. Även om de två andra i min grupp kör i H30 så ville jag ändå komma före dem imål, men var lite orolig för att krampen skulle ställa till det för mig i de två avslutande backarna inne i Skövde. Oron blev större när krampen kom samtidigt i båda låren. Att stanna och stretcha i ett sådant läge är inget alternativ. Bara att kliva av cykeln skulle få mig att krampa i alla andra muskler i underkroppen. Det var bara att slå av på farten en aning och trampa lugnt och metodiskt och hoppas på att krampen skulle släppa. Det gjorde den också och nu var det inte mycket kvar av loppet, förutom de där två backarna på var sina 100 höjdmeter.

I första backen cyklade jag så fort jag kunde utan att riskera ytterligare krampkänningar och försökte samtidigt spara lite kraft till Strupen, den sista asbranta backen. Jag fick en lucka till de två andra och började även närma mig någon cyklist framför som jag passerade. Det var moralhöjande och hjälpte till att hålla farten hela vägen upp. Sedan nerför en stund innan sista ansträngningen. Utan hot bakifrån och en alldeles för stor lucka till nästa cyklist framför kunde jag sikta in mig på att bara ta mig uppför backen. Publiken gav mig ett härligt stöd med sina hejarop och uppe på toppen så var det inte långt fram till cyklisten framför. Jag försökte höja farten och närmade mig, men nu var målportalen bara några hundra meter bort, så jag rullade in på totalt 53:e plats och 9:e i H40,

Jag är inte nöjd med den placeringen. Startfälten har blivit större och bättre, men det borde ju jag också blivit och en 53:e plats totalt är sämre än min sämsta från 2016. 9:a i H40 är samma placering som jag hade på Billingeracet förra året, fast då i H30. Jag hoppas att jag har mer än så här att ge. Jag har inte känt mig på topp under veckan som föregick loppet, så det har väl en viss inverkan. Sedan spände jag bågen lite för hårt i starten, vilket jag fick betala ett alldeles för högt pris för under första halvan av loppet. Sedan hoppas jag att cykeln kan leverera bättre. Framgaffeln, så länge jag kommer ihåg att öppna upp lockouten, fungerar klockrent och hjälper mig på det stökiga partierna, men bakdämparen funkar inte som den ska. Lockouten funkade inte och jag körde med den låst hela loppet. Det är som att köra på en svampig hardtail som väger 600g för mycket. Det blir att lämna in den till den lokala cykelhandlaren på måndag och få det fixat.


Jag är i alla fall nöjd med känslan på slutet. Efter lite (eller, ja, mycket) Strava-analys ser jag att jag kör jämt med eller fortare än många som är 1-5 minuter för mig i resultatlistan under sista tredjedelen trots att jag får dra varenda meter själv. Jag tar med mig detta till Falun och Långa Lugnet om två veckor och hoppas också på en bättre känsla i kroppen och en cykel som fungerar till 100%. (jag hade i alla fall ingen punktering denna gång. Det visade sig att vätskan lyckades täta de hål som fanns)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar