Bildspel

...

torsdag 8 september 2016

Bockstensturen

I lördags var det dags för Bockstensturen (BST) i Varberg. Näst sista deltävlingen i året Mitsubishi MTB Challenge (aka Långloppscupen). Jag gillar BST, det är långt och tufft och varierande terräng. Långt ifrån så teknisk som flera andra långlopp, men jag gillar banan ändå. Backarna och distansen gör banan tuff utmanande. 

Hade sett fram emot BST länge. Formen är god och jag hade ganska mycket revanschlusta efter förra årets BST. I misärvädret gjorde jag ett bra lopp i gyttjan och hade egentligen säkrat en pallplats. Gyttjan, lervällingen och regnet gick hårt åt mina bromsar. Frambromsen la av efter en timme och bakbromsens belägg blev så slitna så att jag fick pumpa upp ett tryck i hydrauliken inför varje gång jag behövde använda bromsen. Tyvärr slet det också på skruvar och gängor, så 1km från mål lossnade min vänstra vevarm och jag fick springa in i mål och tappade ett antal placeringar på det.

Inför årets BST verkade det som om det skulle vara torrt på stigarna i Åkullas bokskogar och uppehåll under tävlingsdagen. Skönt tänkte jag. Äntligen en BST på torrt underlag. Det har det inte varit någon gång av de tidigare 3 turerna för mig. 

Jag och familjen övernattade hos svärföräldrarna i Laholm. För barnen stod det bullbak tillsammans med mormor på schemat. Skönt att få hjälp med barnpassning av mor- och farföräldrar så att både jag och Ulrika kan cykla. För mig och Ulrika, som också skulle köra BST 100km,

var det tidig uppstigning som gällde för att komma iväg vid halvåttatiden. Ville ju vara på plats i Varberg i god tid innan startfållorna öppnar. Dessutom skulle vi hinna ta en omväg förbi Åkulla och en av de andra depåerna för att placera ut två langningsstolpar med vattenflaskor. Jag undviker gärna vätskerygga och i brist på serviceteam får jag förlita mig på mina langningsstolpar. Funkar faktiskt riktigt bra. Gäller bara att ställa dem på något ställe så att jag kommer ihåg att vara beredd när jag väl passerar dem under tävlingen. Att missa langning under ett 4-timmarslopp är inte så kul.
På E6an mellan Laholm och Varberg började det regna och jag tänkte, nej inte nu igen. De hade ju lovat uppehåll. Jag brydde mig väl inte så mycket för jag var ganska säker på att det inte skulle bli så pass blött att jag skulle ångra mitt däckval för dagen (Thunder Burt bak och Racing Ralph fram), men det blir ju alltid mycket trevligare om det är torrt och uppehåll. Framför allt innan och efter loppet. Som tur var slutade det regna och molntäcket var ganska uppsprucket vid Varbergs fästning när det var dags för start. 

Jag ligger i bakänden av den tätklunga som hade bildats på det inledande asfaltspartiet.

Det blåste dock mycket, från väster, så det skulle bli kraftig medvind de första 15km på asfalten och banvallen ut till första backen. Det blir jobbigt, för det kommer gå tokfort och man får inte lika mycket hjälp av att ligga i klungan som när det blåser motvind. Jag stod längst fram i fålla två när starten gick och eftersom det var masterstart genom stan var det inte så svårt att ansluta till de som startat i fålla 1. Jag plockade lite placeringar inne i stan och låg bra till i tätklungan när masterbilen släppte oss. Då höjdes farten rejält. Jag såg Wengelin i den svenska mästartröjan gasa på längst fram och hoppades att det skulle lugna ner sig lite snart. Det gick för det mesta i 40-45 km/h och som mest var vi upp i 65km/h på asfalten ut ur stan. Jag hade enorma problem med utväxlingen. En oval 32:a fram och 11 som minsta där bak gjorde att jag hade en kadens långt över 100. Pulsen sköt också i höjden, men jag kunde ändå följa med tätklungan ut på banvallen. Det hade spruckit av bakom mig och jag visste att jag hade riktigt bra cyklister bakom mig, så jag var nöjd med min start och positionering. Nu har jag gett mig bra förutsättningar för ett fortsatt bra lopp tänkte jag när jag uppskattade klungan till ca 30 man. 
På väg ut från Varberg.  Foto: Helena Johansson





























Det gick fortsatt riktig fort och jag fick kämpa för att hänga med. Som tur lugnade det ner sig lite på andra delen av banvallen och cyklister som droppat kunde ansluta igen och min puls sjönk till en ganska behaglig nivå och precis vad jag behövde innan backarna började. Det var dock bara lugnet före stormen. På sista delen av a banvallen och i de efterföljande svängarna gick det åter tokfort  och det uppstod lite luckor här och var. Det var också kantvind precis innan första backen, så det var med hög puls som jag tog mig an den första stigningen. Ganska tidigt fick jag släppa tätklungan och såg flera H30-cyklister framför mig. Ajdå, det kanske inte blir den där topplaceringen idag ändå, tänkte jag, men visste samtidigt att loppet är långt och mycket kan hända. Efter första backen är det i stort sett platt i 1km innan nästa backe. Ingen återhämtning alltså. I andra backen närmar sig några cyklister bakifrån och när de passerar orkar jag inte hänga på. Nehej, tänkte jag, inga bra ben idag. Jag får väl ändå göra det bästa utav situationen och sikta in mig på att få en så bra placering som möjligt. 6:a-7:a i H30 borde jag kunna komma. Ytterligare en cyklist passerar mig och jag försöker hänga på, men får släppa i den tredje backen någon kilometer senare. Nu kändes det ganska tufft. Benen var trötta och en litet uppgiven känsla infann sig. Lite besviken på att jag inte hade det tryck i benen som jag önskade. I samma veva anslöt tre cyklister bakifrån och nu var de jobbiga inledande backarna över, så nu kunde jag hänga på och få lite sällskap och hjälp med farthållningen.

Nu var vi inne i Åkullas bokskogar och stigarna och skogsvägarna avlöste varandra.  Det höga tempot första milen, de efterföljande backarna och de tunga stigarna i skogen tog ut sin rätt. Jag hade en liten svacka efter en 1/3 och var glad över att tempot i min gupp var ganska beskedligt. Så fort pulsen sjönk, väntade en ny liten uttröttande backe. Jag var dock noga med att dricka och se till så att jag fick i mig energi, så när vi passerat banans högsta punkt började det kännas lite lättare - säkert en mental grej.

Nu hade vi kört ikapp några cyklister, däribland två i H30, men det hade också anslutit två H30-cyklister till vår grupp bakifrån. Trodde fortfarande att jag hade 4-5 i H30 framför mig, så jag ville hålla hög fart för att eventuellt köra ikapp fler. Jag kände mig starkt nu och stod för mycket av farthållningen, både på stigarna och grusvägarna. Gick åt sidan några gånger, men det var dragovilliga cyklister i min grupp. Det var egentligen bara en från IK Trasten som hjälpte till emellanåt, så det vara bara att lägga sig först och försöka hålla ett så bra tempo som möjligt. Nu kom regnet, en störtskur som gjorde stigarna lite mer svårbemästrade. Gick omkull på en diagonalrot, men var snabbt uppe på cykeln igen. Underlaget var ändå för det mesta ganska ok. Det var bara i gräsbackarna som det släppte och då var det svårt att hålla fart. Annars trivs jag när det är lite slirigt. Tycker då om att ligga först och känna att jag får en lucka bakåt, som de andra sedan får kämpa lite extra för att täppa igen ute på grusvägspartierna

Kilometerna tickar på och vi kör ikapp ytterligare några cyklister som sedan får släppa, men ingen i H30. Vi passerar även två som fått punktering eller annat strul, så jag börjar åter tro på en ganska bra placering om man räknar ihop alla klasser. Jag tror fortfarande att pallplatsen är utom räckhåll i H30 och börjar så smått ställa in mig på att åtminstone komma före de två andra H30-killarna i min grupp.


Men nu strular det till sig för mig lite. Först hoppar kedjan och lägger sig mellan pedalen och vevarmen. Det var på ett parti där det gick ganska snabbt. Fick släppa förbi mig någon i min grupp och försökte i farten få upp kedjan på klingan igen, men det är svårt när man inte kan släppa styret utan att riskera att köra omkull. Som tur är kommer vi precis ut på en grusväg och det sluttar fortfarande lite utför så jag kan släppa styret med högerhanden och ganska snabbt få upp kedjan på klingan och jaga ikapp gruppen igen. Det gäller att ha tur ibland. På Finnmarksturen hade jag en liknande incident på ett stökigt parti och fick stanna helt och hållet, vilket gjorde att jag tappade en riktigt bra grupp för gott.

Efter kedjeincidenten hamnar jag bland de sista i vår 6-7-mannagrupp och nu kommer vi ut på den del av banan som är samma för alla olika distanser. Det gör att vi kommer ikapp och ska köra om de som kör 50 och/eller 75km. Ibland är det ganska smalt och svårt att passera. Vid tre tillfällen blir jag uppstoppad och ser täten av min grupp försvinna iväg och får jaga ikapp sedan. Det tar lite på krafterna så jag bestämmer mig för att inte ta så mycket vind nu när vi börjar närma oss Varberg igen och har en del öppna fält att passera.

Jag återhämtar mig lite och laddar inför avslutningen. Vet att det kommer ett skogsparti lite mindre än milen kvar till mål, så när vi passerar 10km-skylten går jag upp i tät och ser till så att jag går först in på de knixiga stigarna. Det krampar till på insidan av låret, men jag kan ändå trampa på i ganska hög fart. Höjer farten och får en lucka bakåt. Ser att gruppen är uppsplittrad, men också att jag inte riktigt lyckats skaka av mig de två andra i H30 (Joel Karlsson och Tobias Andersson). Jag fortsätter hålla hög fart genom skogspartiet, men vågar inte riktigt gå all in mtp krampkänningarna. När vi passerat skogspartiet är det bara 5km kvar. En del på asfalt och en del på stig, men inga svåra partier där man kan köra ifrån någon utan att spurta ifrån, vilket mina krampben inte kände för. Så jag intog en defensiv position som siste man i vår trio och avvaktade. Vi håller hög och jämn fart. Inga ryck. Jag var lite sugen på att rycka, men det gavs inga lägen. Vi hade fortfarande cyklister som kört de kortare distanserna att köra om, vilket gjorde det hela lite svårare, men i stort sett alla höll till sidan och gav oss företräde.

Sista kilometern går längs havet på en stig vacker belägen mellan klipporna. Här ryckte jag till mig en lucka förra året, som endast höll i 50 meter då jag var tvungen att stanna pga vevarmshaveri. Då låg jag först, nu låg jag trea så det skulle vara svårt att göra samma sak nu. Jag inväntade istället gräspartiet vid Varbergs fästning bara några hundra meter före mål där det var lite mer öppet. Vi hann dock inte så långt förrän Joel, som låg framför mig, gjorde ett monsterryck. Jag reagerade ganska snabbt, men han hann ändå få en lucka på 20 meter. Jag fick inte upp farten så snabbt eftersom jag också var tvungen att passera Tobias, som hade legat först, där det var lite smalare. Nu hade vi kommit fram till fästningen och jag närmade mig Joel meter för meter. Luckan bakåt till Tobias blev ganska snabbt stor så allt fokus var nu på att komma ikapp Joel och sedan köra om på det korta upploppet.

Vid vallgraven var jag ikapp och här fanns ingen möjlighet att köra om. Det är smalt och några tvära svängar. Jag såg istället till att komma upp på den smala gångbron över vallgraven 100 meter före mål utan att behöva tappa fart. Det gjorde jag och när vi cyklade över den 20 meter långa bron var jag ganska säker på att jag hade mest krafter till spurten på det ca 75m långa upploppet. Vi kom av bron och nu återstod bara en högersväng innan upploppet. Jag går till vänster och drar igång spurten. Jag växlar för att få i en tyngre växel, men får någon slags black out och växlar till en lättare växel. Jag har dock högre fart ur svängen än Joel, så jag tappar inte så mycket på min felväxling. Får ganska snabbt i rätt växel och kan spurta först över mållinjen.

En skitig cykel med blommor i flaskstället.
Blommorna gav jag till svärmor som stod för den
största prestationen den här dagen. Hon
passade våra tre barn och fixade middag till
två hungriga cyklister på lördagskvällen.

Var nöjd med spurten och ganska nöjd över loppet i sin helhet när jag stod i målområdet och snackade med de andra som också gått i mål. Några som jag gärna kör jämt med hade redan varit i mål flera minuter, så jag var ju lite besviken att inte ha orkat hänga med dem idag. Det visade sig dock ganska snabbt att dessa hade vunnit H30 respektive H40, så det var inte jag som var kass, utan de som gjorde riktigt starka insatser. Då fick jag också reda på att jag bara var placeringen efter han som vann H30, så en 2:a-plats blev det. Första tanken var - vilken tur då att jag brukade allvar i spurten, annars hade jag gått bet om en pallplats.


Så här med perspektiv på loppet är jag riktigt nöjd. En pallplats är alltid kul och ett kvitto på att formen är bra, även om det kändes tungt i de inledande backarna. Här kan nog lite återhållsamhet när det gäller glass och godis hjälpa.
Bara de 6 främsta resultaten räknas. Inför sista tävlingen har jag chans på en tredjeplats i cupen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar